Den 14 maj var det dags för resan till Island. Jag såg mycket fram emot denna resa, eftersom jag förväntade mig ett land som kunde bjuda på sådant som övriga Europa inte kan bjuda på i någon större utsträckning; ett land med få människor, 300 tusen människor på 100 tusen kvadratkilometer (Englands yta) där över hälften bor i huvudstaden Reykjavik, vilket innebär stora ytor med storslagen natur utan att några människor varit där och hunnit förstöra. Islands placering som öde ö placerad ute i Atlanten, avskärmad under miljontals år från alla kontinenter, innebär att mycket av det som finns på Island är unikt för just denna

plats. Det var alltså med stora förväntningar om att hitta något unikt som jag och min petite francaise lämnade mitt rum i London, laddade upp med en redig english breakfast på närmsta café för att sedan bege oss mot Heathrow och Iceland airs plan som på tre timmar skulle ta oss till Keflaviks flygplats på Island. Det vinglade betänkligt vid landningen och när vi kom ut från flygplatsen förstod vi varför, riktiga orkanvindar drog tag i oss omedelbart och vi fick bekanta oss med naturfenomenet vind som givetvis gör sig påmind ganska ofta på en ö utan i stort sett några träd omgivet av en stormig ocean. Under hela vår sexdagarsvistelse hade vi dock otrolig tur med vädret. Solen strålade från en klarblå himmel nästan varje dag, endast några enstaka moln syntes till, och orkanvindarna som vi möttes av på flygplatsen höll sig relativt lugna under resten av vistelsen. Transfer till vandrarhemmet som hette Pavi guesthouse, och som var helt ok, förutom att det inte gick att öppna fönstret, så det var hemsk luft i rummet. Men, men Einar tillagade en ok frukost var morgon som vi behövde för att orka med dagens utomhusaktiviteter. Vi lämnade rummet tidigt var dag o kom inte åter förrän sent, och då slocknade vi ganska omedelbart, måste vara den onormalt friska luften som gjorde oss trötta, efter att ha blivit förpestade av smutsig Londonluft. Vi begav oss genast av ut för att spana in Reyjkjavik som är en liten huvudstad, som har allt det goda en huvudstad bör ha, men samtidigt inte något av allt det elände en normal huvudstad

dras med i form av överbefolkning, för mycket trafik och dålig luft, och jag gillade Reyjkjavik. Vackert beläget, omgivet av snötäckta bergstoppar och havet, med ett bra utbud av barer, restauranger o affärer, samt en gemytlig småstadskänsla. Språkligt sett kändes det inte som jag ens lämnade England, ALLA, oavsett ålder, verkar kunna flytande engelska på Island, vilket kan vara en fördel, eftersom kunskaperna i isländska är begränsade, och trots det språkets släktskap med svenska så gick det inte direkt att förstå mer än enstaka ord, och min idé om att endast behöva lägga till ett - ur eller ett -ir på slutet av ett svenskt ord, för att trolla fram ett isländskt ord fungerade inte hundraprocentigt. Efter ett snack med tjejen på turistbyrån bokade vi lite utflykter och fick ett tips om vart vi skulle bege oss för det första isländska restaurangbesöket. The sea baron nere vid hamnen skyltade med världens bästa hummersoppa (enligt New York times), vilket ju lät intressant. Valköttet lät mindre intressant, grillat eller rått, så det prövades inte på. Kommersiell valjakt är förbjuden på Island så vart allt valkött kom ifrån förstod jag inte riktigt, men detta fanns på de flesta isländska restaurangers menyer. Hummersoppan var otroligt god, och det hela sköljdes ned med en kall Viking (det lokala ölet). Den första dagen hanns inte så mycket mer med, och vi gick till sängs tidigt, för de nästkommande dagarna hade vi bokat in mycket som vi ville hinna med och vi ville vara utvilade inför det.  
 
Dag två vaknade vi upp tidigt och åt Einars frukost, för att sedan bli upplockade av en buss som skulle ta oss till en hästgård några mil utanför Reyjkjavik. Där möttes vi av flertalet svenska hästtjejer som skulle lära oss den ädla konsten att rida islandshäst. För den oinvigde kan islandshästen se ut som en vanlig liten ponny, men ack nej, islandshästen är mycket annorlunda jämfört med andra hästar, med sitt lugn och sin speciella gångart, tölten, så det är en perfekt nybörjarhäst. Jag bekantade mig ganska tidigt med Baldvin, som skulle komma att bli min häst under en tvåtimmars ridtur i det isländska landskapet. Vi var ca tio stycken i vår nybörjargrupp, och efter diverse instruktioner om var gas o broms satt på min havremoppe så var det dags att ge sig av. Till att börja med korsade vi en flod för att ta oss över ett lavafält där vi blev attackerade av små irriterande flugor, men sådant hör till upplevelsen. Sedan kom vi fram till en liten väg där vi skulle prova på att tölta. Sitt hårt i sadeln och luta dig bakåt i sadeln samt kläm åt hästen runt magen med fötterna var instruktionerna vi fick, och vips så var hästen på språng, men att få in den rätta snitsen på detta var nog inte så enkelt som jag föreställt mig. Det hoppade och skumpade ganska rejält och jag hade fullt upp med att hålla mig kvar i sadeln, men kul var det och dagen efter hade jag träningsvärk både här o där. Efter ridturen bjöds på lammsoppa. Lammkött är en delikatess på island, och man förstår varför lammköttet här smaker bättre än på andra håll. Här går fåren fritt ute under större delen av åren, på våren körs de upp i bergen där de får gå omkring o beta o ströva fritt, äta lavar o gräs, dricka smältvatten från glaciärerna och leva ett bra fårliv, för att sedan hämtas upp på hösten igen o tas tillbaka till gården. På island existerar inga industriella

dödsfabriker som i övriga Europa, med motbjudande storskalighet i djurhållningen. Här är det små familjejordbruk som gäller, och djuren som bönderna har är i de flesta fall just får och islandshästar. Efter ridturen bar det av med buss till den blå lagunen, som består av ett antal stora simbassänger utspridda över ett litet lavaområde där bassängerna värms upp med vatten från någon av alla de underjordiska källor som finns på Island. Vattentemperaturen låg på ca 37-40 grader och vattnet har en stark turkos färg som ser underlig ut mot den svarta lavan. Hit vallfärdar människor från hela världen för att bada i det som sägs vara hälsobringande vatten innehållande all världens konstiga mineraler som sägs vara bra för kroppen. Vi smörjde in oss med någon mineralrik gyttja så nu kommer jag aldrig få psoriasis eller andra jobbiga hudsjukdomar. På sina håll strömmade lite väl hett underjordiskt vatten upp i simbassängen så då fick man vara snabb att flytta på sig för att undvika att skållas. Vi hittade en plats som liknade en konstgjord strand där vi låg som två strandade valar och lät

halva kroppen kylas ned av den lite kyliga vinden medan andra kropphalvan värmdes upp av det heta vattnet. Det var så skönt så jag nästan somnade. Efter några timmar där så blev man dock lite rastlös så vi begav oss tillbaka till Reyjkjavik där vi begav oss till en restaurang för att prova på lite mer lammkött. Riktigt mört o gott och vi började prata med servitören som såg ut som en äkta viking a la Leifur Eriksson. Det visade sig att han bott i Frankrike

så han blev eld o lågor när vi började prata franska med honom och helt plötsligt blev vi mer intressanta. Eftersom vi var de enda personerna i restaurangen, förutom en skum snubbe som verkade vara någon slags matrescencent för en tidning, så kunde vi prata ett bra tag med Leifur. Intressant snubbe som verkade ha många strängar på sin lyra.

Dag tre var det hiking på schemat. Genom eld o vatten hette turen vi hade valt att ta. Eftersom eld o vatten kan ses som de två viktigaste elementen i den isländska naturen så kändes denna tur relevant. Vi begav oss återigen med buss in i de obebodda delarna av landet där vi åkte skumpig grusväg tills vi kom fram till ett område där det steg rök ur marken som vore där hundratals underjordiska fabriker med skorstenar belägna där. Där började vår tretimmarsvandring med en lustig isländsk guide som hade bott i Tyskland i fem år, så vi pratades vid en hel del under hiken om livet på Island i jämförelse med Tyskland. I likhet med många andra islänningar hade han förlorat sitt jobb på grund av finanskrisen, och istället hade han gått från hobbyvandrare med intresse för geologi till att guida turister i dessa områden. Vyerna under vandringen var som tagna ur Lord of the Rings. Kristallklara bergssjöar med iskallt vatten där man kunde dyka, vilket hade varit intressant, måste nog leta reda på min gamla PADI-licens, för att se världen under ytan igen. Det gällde att inte avvika från de upptrampade stigarna för mycket, för det bubblade o fräste på de flesta ställen, och om man ville undvika att fastna i kokande gyttja så gjorde man nog säkrast i att se upp vart man satte fötterna. All denna värme gör givetvis att islänningar har i stort sett gratis uppvärmning av hus, och kan ta en varmdusch flera timmar om så önskas. Varmvattnet luktade lite svavel, såväl vattnet i duschen på vandrarhemmet, som vattnet i den blå lagunen. Efter att ha vandrat nere i en dalgång omgivna av berg någon timme kom vi fram till en punkt där två floder möttes. Den ena floden var iskall, och bar med sig

smältvatten från någon av de smältande snötäckena eller glaciärerna högre upp i bergen. Den andra floden bar med sig riktigt hett vatten från en källa och när dessa två floder möttes så bildades en perfekt tempererad swimming pool. Enormt coolt att klä av sig o sätta sig ner i en behagligt tempererad jacuzzi mitt ute i den isländska ödemarken. Jag satt precis där floderna möttes. Bredvid mig forsade det iskalla vattnet som fick mig att få en köldchock så fort jag

rörde vid det. På andra sidan kom det jätteheta vattnet som inte var skållande varmt, men för varmt för att vara bekvämt att gå ner i. Vilken upplevelse! Man förstår hur alla isländska sagor kommit till i dessa vackra o mystiska miljöer. När vi vandrat runt berget och kom tillbaka till bussen begav vi oss av till en liten isländsk stad för att äta något, men det var inget värst utbud, så det blev rulltårta o chips till lunch. På vägen till nästa anhalt, en glaciär på sydkusten, stannade vi även till vid ett storslaget vattenfall. Väl framme vid glaciären blev vi försedda med spikskor och ishacka, och sedan begav vi oss av upp på glaciären, som bestod av is, snö och massor av jord, så färgen var vitsvart. Vi fick förklarat för oss hur de olika formationerna på glaciären uppstod och blev uppmärksammade på den snabba hastighet med vilken glaciärerna minskar år efter år. Solen reflekterades i iskristallerna och vi började anta tomatfärg i ansiktet alltmer. Smältvattnet på glaciären var iskallt och härligt uppfriskande att dricka. Efter en tvåtimmarsvandring på glaciären var vi lite lätt möra och vi sov ganska gott på resan tillbaka till Reykjavik, efter ett litet stopp vid ännu ett bedårande vackert vattenfall. Vi slocknade klockan nio på kvällen efter lite korv o pasta på rummet.        

Dag fyra var det dags att se havets giganter, valarna, på närmare håll. Valfångsten, som satt Island på världskartan, delar den isländska befolkningen i två läger, och är något som ständigt verkar vara populärt att diskutera. Några gamla valfångstfartyg som inte använts på tjugo år låg nere i hamnen och rostade. Under vår tretimmarsseglats hann vi se ett flertal minkvalar, som inte är bland de största valtyperna, men ändå cirka tio meter lång och cirka tio ton tung. De små söta lummefåglarna fanns det även gott om ute till havs och vi gjorde ett kort stopp för att spana in lummefåglarna på en liten ö. Det blåste ganska kallt så Marina lånade en gammal fiskaroverall som fick henne att se ut som en sumobrottare och jag lånade en halsduk o vantar, sedan stod vi o spanade ut över le grand bleu för att se om några valar skulle dyka upp. Guiden använde sig av klockan för att beskriva åt vilket håll vi skulle titta om hon fick syn på någon val. Efter valturen så begav vi oss av på ännu en liten rundtur kallad the Golden Circle, som skulle ta oss till en nationalpark, islands största vattenfall Gullfoss, samt platsen där den ursprungliga Geysern finns, som gett namn åt detta fenomen med heta källor som sprutar upp en het vattenstråle rakt upp i luften. Guiden var en äldre herre som hette Jon, och skämtade om att amerikanerna kallade honom för yawn, vilket var ett skämt som visade sig stämma. Jag slumrade till flertalet gånger på bussen av hans entoniga röst, och han pratade utan uppehåll i cirka fem timmar. Sevärdheterna han tog oss till var dock

allt annat än tråkiga, utan oerhört fascinerande och vackra. Vid vattenfallet Gullfoss dånade tusentals kubikmeter vatten utför stupet varje sekund och när man kom nära fick man sig en rejäl dusch. Tack vare den strålande solen så bildades en mycket klar o tydlig regnbåge över hela vattenfallet. En lammsoppa och citronkaka senare var vi på väg till Geysir, som sprutar upp en 25 meter hög vattenstråle rakt upp i vatten med jämna mellanrum. Jag lyckades fånga den på bild och film, och en snubbe fick sig en het dusch när vattnet föll ner på honom. 

Dag fem hade vi beslutat att spendera i Reykjavik för att utforska staden lite närmare. Vi beslutade att joina in på en rundtur till fots som vi blivit rekommenderade och som skulle vara Reykjaviks enda helt gratis tour. Den rundturen slog alla förväntningar. Guiden var skämtsam, påläst, och varvade historiska fakta om Island och islänningar med information om dagens moderna Island, och det var intressant att höra hans version av finanskrisen och vad som gjort att Island, som snabbt tog sig från fattig fiskarnation till att bli ett av världens rikaste länder, för att efter krisen vara konkursmässigt med var tredje isländsk familj balanserarndes på randen till att bli bankrutta. På ytan märks inget, förutom att den isländska kronan försvagats kraftigt, men under ytan har ekonomin totalt havererat. Guiden skämtade om de privatjet som kom flygandes över våra huvuden. För något år sedan skickade de framgångsrika isländska bankerna sina anställda utomlands för att kassera in pengarna, nu skickade de ut sina advokater för att hantera stämningsansökningarna. Guiden var även mycket kritisk till regeringens godkännande att låta multinationella företag bygga aluminiumsmältverk som även anlägger dammar och ödelägger stora områden av den isländska naturen utmed kusterna. Vi gick förbi Alltinget, det isländska parlamentet, och här städade man upp efter den senaste demonstrationen. Vi blev rekommenderade att se den isländska filmen Dreamland om hur dessa multinationella företag infiltrerar sig i samhället med löften om jobb och ekonomisk välgång, medan ingen hänsyn tas till naturen som förstörs, och guiden menade att detta var en stor skam för Island och efter att ha sett

filmen kan man inte annat än att hålla med och ifrågasätta hur dessa storföretag och storskurkar som tidigare sugit ut tredje världens befolkning nu använder sig av samma taktik för att försöka suga ut naturtillgångarna från ett bankrutt Island som låtit sälja ut sin vackra natur. Jag köpte även boken "the independent people" av Halldor Laxness, islands ende nobelpristagare genom tiderna, som jag skall ta mig igenom så småningom. Vi blev även rekommenderade en restaurang som hette "The three Frenchmen" som var lite av en gömd pärla som ingen guidebok hade nämnt. Här blandades det franska köket i Bretagne med det

isländska. Vi provsmakade rökt lummefågel med senapssås till förrätt och det smakade riktigt bra, fast lite synd på de söta små fåglarna som är islands nationalsymboler. Till huvudrätt blev det marulk med färskpotatis och portvinssås. Till det givetvis en Vikingöl och sist provade vi på det isländska brännvinet som hette just brennvin. Därmed var islandsresan avslutad och nästkommande dag tog vi planet tillbaka till London igen, glada över att våra

förväntningar på resan hade infriats.    

Bilder från resan