Medresenärerer på denna tripp var Esset och Julian! Julian hade börjat snacka om Montenegro något år tidigare och att det var den nya pärlan i Europa som få hade fått upp ögonen för, och han hade länge pratat om att vi borde gå ihop och köpa en lägenhet i Montenegro, men man pratar så mycket. Efter lite research på nätet så visade det sig att Montenegro verkade vara ett litet land men som hade mycket att erbjuda i form av vacker och omväxlande natur.

Montenegro är ett relativt ungt land, som bara varit självständigt sedan 2006, och dessförinnan tillhört Serbien, och de flesta vi träffade i Montenegro var folk från Serbien som var på semester i Montenegro. Jag kan inte alla turerna i Balkankriget men vad jag förstog så åker inte gärna kroater på semester till Montenegro eller Serbien, och viceversa. På grund av kriget så finns alltså fortfarande spänningar mellan dessa länder. Eftersom Montenegro ligger strax söder om Kroatien och Dubrovnik, så passade vi på att ta Dubrovnik som utgångspunkt, eftersom det var smidigast att flyga dit plus att vi hört att Dubrovnik skulle vara en högst sevärd stad, vilket jag bara kan instämma i. Julian flög till Dubrovnik från Paris, jag från London , och Esset från Köln. Julian anlände en dag innan mig och Esset, som båda två anlände ganska exakt samtidigt. Julian mötte upp på flygplatsen, tillsammans med en riktig puma vid namn Vesna, som vi undrade vart han hade hittat, men det visade sig att hon var chaufför för den taxiservice som den kedja av hostel vi skulle på bo använde sig av. Hon tog oss till det hus som vi skulle bo i, och det ägdes av en kroatisk familj som bodde på bottenvåningen. Mladan (även kallad Mladkovic av oss), som var herren i huset, samt hans fru, och hans dotter som var hemma ibland, men som jag inte vet om hon bodde i huset.

Rummet verkade helt okej, men när vi öppnade dörren ut till balkongen blev jag helt paff. Vilken enorm utsikt. Högst upp i Dubrovnik var huset beläget med en bedårande utsikt över hela staden och öarna utanför Dubrovnik samt det kristallklara havet. (Adriatiska havet sägs vara den klaraste delen av Medelhavet) Dessutom var det helt möjligt att sitta på balkongen utan att svettas ihjäl, för det var för det mesta en svalkande vind. Det enda jobbiga var att ta sig tillbaka upp till huset efter att man hade varit nere i Dubrovnik stad. Många trappsteg blev

det, men ibland tog vi en taxi upp istället och det gick på någon minut. Vi började nedstigningen mot Dubrovnik stad för att ta en närmare titt på den fina gamla delen utav staden som var inringad av en mur. Vi bestämde oss för att ta en liten sightseeingtur by boat som tog oss runt en utav öarna samt längs med den ringmur som inramade gamla stan. Efter att ha glidit omkring i gamla stadn ett tag och käkat så var det dags att gå tillbaka till villan

igen, för Mladan hade grillfest för en billig penning. Han hade även öl och vin hemma så vi åt och mådde som kungar på hans veranda i den ljumma sommarkvällen. Hans fru var väldigt angelägen om att vi skulle få bästa tänkbara service under vår vistelse i Villa Banana (lustigt namn, jo jag vet) och hon verkade ha fullt upp medan Mladan för det mesta såg ut att ta det lugnt och håva in pengarna från alla resenärer som stannade där. De kunde några korta

fraser på engelska, så en viss, om än väldigt basic konversation kunde ske. Efter grillningen så var det dags för att bege sig ner på stan, och vi slog oss ned på ett soft uteställe med sköna soffor för att avnjuta några öl och en och annan cocktail, samt att vi fick stifta bekantskap med den lokala drycken louza som shottades och som Vesna, taxichauffören, hade rekommenderat oss att prova. Det kom sig att vi hamnade bredvid tre norskor, så vi snakk lite norsk och dom hängde på till en nattklubb där vi hängde ett tag innan vi drog tillbaka till Villa Banana.

Dag 2 var det dags att införskaffa ett fortskaffningsmedel, för att kunna ta oss till Montenegro. Sagt och gjort, vi hyrde en liten Opel med vilken vi satte kurs rakt söderut mot Montenegro och efter att ha klarat av gränskontrollen relativt smidigt fick vi stå i färjekö för att kunna korsa Kotor Bay och fortsätta vår tripp söderut mot turistorten Budva, belägen vid Adriatiska havets strand. Vi checkade in på ett hostel som vi förbokat, som inte var lika vackert beläget som huset i Dubrovnik, men som dög åt oss, eftersom vi inte hade tänkt göra så mycket annat än att sova där. Längs med den långa strandpromenaden i Budva kryllade det av barer och restauranger, en halvlustig grej var att trots att det fanns många olika restauranger så verkade alla ha identiska menyer. Efter att ha ätit på en av dessa restauranger och druckit något lokalt vin samt kört en runda louza gick vi vidare till gamla stan. Precis som i Dubrovnik var gamla stan inringad av en ringmur och det fanns gott om små mysiga gränder, butiker och barer. Vi hittade en schyst liten utomhusbar under ett stort träd där vi satt och snackade, drack och kollade in folk. Någon timme senare fortsatte vi till det som kom att bli min favoritbar. Många småbord som man kunde stå runt fanns utspridda på en ganska stor yta och i mitten fanns en rund bar där vi beställde våra megacocktails, som alltså var en cocktail tillräckligt stor för att dela på tre pers, eller fler om så önskades. Det hela kändes som

en äkta beachbar, som man skulle kunna ha hittat på en Robinson-ö. Palmerna gjorde sitt för att förstärka den softa beachbarstämningen. Vi snackade med en del lokala förmågor och de allra flesta kunde rätt okej engelska, bland annat bartendern Jovana som gillade att snacka med oss och som jobbade med att hyra ut vattenscooters på beachen när hon inte jobbade i baren. Det blev tidig morgon innan vi begav oss av hemåt och slog oss ner i den lilla trädgården som fanns utanför hostelet för att tjata lite tills Julian så småningom somnade och vi bestämde oss för att gå och lägga oss också.

Dag 3 var det dags för utflykt. Från beachen i Budva avgick båtturer till något som sades vara sevärt och som hette "Sveti Stefan", så vi bestämde oss för att ta en båttur till denne svettiga stefan, som visade sig vara en liten stad omringad av en mur byggd på en liten udde. Vi fördrev några timmar vid stranden som fanns där, och jag tog mitt första dopp i Adriatiska havet som var väldigt varmt och inbjudande. Ingen av oss tre är väl några riktiga

beachhunkar, allra minst Julian som nog aldrig gått i bar överkropp ens, än mindre badat i något hav.. så för hans del blev det inget dopp i Adriatiska havet. Esset var dock modig och kastade sig i vattned i Budva, där stranden var minst sagt överfull av människor. Vi föredrog att sitta i en beachbar och ta en kall öl i hettan och botanisera bland alla vackra kroppar som vandrade förbi. Att det råder hög klass på flickornas kroppar i denna delen av världen rådde inget tvivel om. Kanske extraknäcker de allihopa som modeller. De var lika heta som sommarsolen i Budva. Tyvärr kom väl en o annan man i speedobadbyxor ivägen ibland och förstörde utsikten, men det är smällar man får ta. På kvällen var det dags att lyxa till det med färsk fisk, och det krävdes en del konversation med kyparen innan vi lyckades bestämma oss för att det skulle bli fisk. Kyparen kom med en firre på ett fat som  han sedan serverade och det smakade riktigt gott. Vi sköljde ner det hela med lite vin och självklart en runda louza innan vi gick vidare och hamnade i favoritbaren igen. Efter några goda megacocktails gjorde vi bekantskap med två lustiga brudar från Belgrad som var två kusiner på semester i Budva. Esset var i toppform och skulle adoptera den ena utav brudarna när det visade sig att hon var femton bast, vilket vi inte trodde på, men hon bevisade det hela med leg, så Esset kom därför att bli hennes fadersgestalt. Ännu en mycket lustig kväll i beachbaren slutade än en gång

alldeles för tidigt då de stängde, annars hade jag nog hängt där än idag.
  
Den fjärde dagen var det dags att säga farväl till Budva och det tyngsta farvälet var givetvis beachbaren, så med hjärta o själ kvar på bardisken i Budva tog vi pärlan och styrde kosan mot Kotor, som sades vara oemotståndligt vackert och hela området Kotor Bay är upptaget på Unesco:s världsarvslista, vilket man kan förstå när man ser hur storslaget det är. Det tog ganska lång tid för oss att hitta rätt till det hostel vi hade bokat, men efter att ha försökt fråga oss fram ett antal gånger utan att någon direkt verkade förstå vad vi var ute efter så hittade vi rätt. Ett lite halvsunkigt rum väntade på oss, och hostelet var beläget lite utanför själva Kotor stad, så vi fick promenera tjugo minuter innan vi kom in till stan. Även här, precis som i Budva och Dubrovnik så var gamla stan innanför en mur. Kotor ligger alltså vid Kotor Bay, en bukt som står i förbindelse med Adriatiska havet. Runtomkring Kotor Bay reser sig majestätiska berg och vattnet ser smaragdgrönt ut. Väldigt vackert! Lyxbåtarna låg på rad i hamnen och det märks att många jet-setare befinner sig i dessa farvatten på sommaren. Enligt många så är Montenegro på väg att bli den nya franska rivieran dit förmöget folk söker sig. Vi strosade omkring i Kotor bland gränder och små trånga gator, njöt av mat och dryck för att på kvällen besöka en nattklubb med mycket ös i, men som mest påminde mig om att jag nog inte har så stort behov av att besöka nattklubbar längre, utan hellre föredrar en soft

bar man kan hänga i och konversera med folk utan att behöva skrika sig hes och bli döv på kuppen. 

Femte dagen var det allmänt softande i Kotor som gällde. Vi hängde i en bar vid en strand och drack milkshakes i värmen och beundrade utsikten vid beachen som även här erbjöd kvalitet, samt den vackra omgivningen, med bergen och vattnet som gjorde att det såg ut som en vacker tavla. Vi var lite trötta efter några kvällar i baren så vi tog det relativt lugnt på kvällen också. Åt gott och njöt av värmen mest.

Sjätte dagen kom vi på en liten detalj, nämligen att försäkringspapper och registreringsbevis till bilen var borta. Hoppsan.. utan dessa kunde vi inte komma ut ur landet och tillbaka till Dubrovnik, så det var ju inte helt lyckat. Jag provade med att ringa till hostelet i Budva som vi hade bott på tidigare, och turligt nog så hade de hittat dessa papper där i min säng, så då återstod bara att vända tillbaka till vårt kära Budva, även om det inte ingick i den ordinarie planeringen, men vi kände att vi hade sett Kotor tillräckligt, så jag var bara glad att återkomma till Budva och beachbaren, även om Julian o Esset nog hellre hade styrt kosan tillbaka till Dubrovnik, men hursomhelst var vi tvungna att hämta pappren till bilen. Vi tog vägen över bergen till Kotor och jag trodde vi skulle hamna i himlen för det bar uppåt å uppåt .. å så lite uppåt igen och högst upp hade man en vidunderlig utsikt över Kotor, Kotor Bay samt Adriatiska havet, men man fick hålla tungan rätt i munnen när man slingrade sig

upp på dessa smala vägar och hoppas att man inte fick möte. Vi stannade till på en restaurang längs vägen vi hittade på landsbygden och där käkade vi lamm. Det tog längre tid än vi trodde att åka denna väg till Budva men till sist började vägen att luta nedåt igen och Adriatiska havet bredde ut sig framför oss och vi letade på ett riktigt fräscht hotell i Budva denna gång, där vi bodde som kungar, och pärlan hade garage. Vi gick till en lite finare restaurang som saltade notan rätt bra, men som låg mycket fint i den gamla delen av Budva. Efter restaurangbesöket besökte vi två gamla klassiker i Budva, utomhusbaren samt beachbaren, men kvällen blev ganska sansad och långtifrån lika hård som föregående två nätter i Budva.

Sjunde dagen var det dags att ta farväl av Montenegro för gott och bege sig tillbaka mot Dubrovnik och Villa Banana igen, vilket vi såg fram emot, eftersom Mladkovic hade reserverat rummet med den stora balkongen åt oss igen. Vi gav oss av relativt tidigt eftersom vi visste att det skulle ta rätt lång tid att bege oss dit. Jag som chaufför var dock ganska trött och sliten (samt säkerligen inte helt promillefri) så vi stannade till på en annan beach längs vägen och jag tog en apelsinjuice för att kvickna till och vi snackade lite med servitören som hade bott i

München så då snackade vi tyska med honom och gamla Münchenminnen en stund, innan vi hit the road igen. Det dröjde inte länge innan vi blev stoppade av polisen och jag kände mig lite smått nervös över att behöva blåsa, och den korrupte snuten påstod att jag hade gjort två lagöverträdelser, nämligen att köra utan ljus på, samt köra över heldragen mittlinje, och "2 mistakes- you need to go to court" yeah right... men jag fick gå ut ur bilen och hoppades på att han inte skulle dra fram nån blåsapparat också, vilket han inte gjorde turligtvis. Jag behöll

solglasögonen på för att han inte skulle se hur trött o sliten jag såg ut, men när han började skriva den stora boten som jag fick och som jag var tvungen att åka till ett postkontor för att betala , annars skulle jag inte komma ut ur landet påstod han, så undrade jag lite försiktigt om det inte gick och lösa det på ett smidigare sätt, eftersom jag ju hade övertrött den härliga montenegrolagen ganska lindrigt, och då sa han 20 Euro, vilket var precis vad jag hade i plånboken, så jag var nöjd att komma undan så pass lätt ändå, och snuten var säkert nöjd att

få pengar till kvällens ölrunda. Jag tackade för mig och han bad mig hälsa min kusin Anja Pärson hemma i Sverige. På eftermiddagen kom vi åter fram till härliga Villa Banana igen efter att ha avnjutit en god pizza på vägen. Sista kvällen i Dubrovnik så gick vi ut och tog oss några kalla på en irländsk bar, där vi började samtala med en finsk snubbe och hans syrra, som även snackade svenska och tyska, och eftersom jag Esset och Julian kör våra

konversationer på tyska, så passade ju det bra. Det blev ingen vidare utgång efter det, utan taxi tillbaka till Villa Banana för att dagen därpå bli skjutsade utav Vesna till flygplatsen och lämna denna underbara stad, dit jag gärna skulle komma tillbaka.

Bilder från resan