Julian och jag lämnade ett gråmulet Paris med siktet inställt på södra Spanien och Andalusien. Julian hade länge pratat om att han ville åka till Sevilla för han hade hört så mycket bra om den staden, och efter den misslyckade Madridresan några månader tidigare då planet blev inställt tyckte vi att det var dags att ge Spanien en andra chans. Sevilla sades vara den varmaste staden i Spanien, och trots att det var februari så var det strålande solsken och 25-30 grader under hela vistelsen och helt klart shorts och t-shirtväder. Helt perfekt alltså, men folk vi pratade med vittnade om att det var mer eller mindre olidligt varmt på sommaren där, och att man gjorde bäst i att stanna inne, stänga fönsterluckorna och sätta på luftkonditioneringen. Vi hade 6 dagar och 5 nätter till vårt förfogande i Andalusien. Vi hade bokat ett eget rum på ett vandrarhem i Sevilla de första nätterna, och efter att ha checkat in gick vi för att utforska Sevilla och det första vi stötte på var en herrans massa apelsinträd, så vi passade på att spela lite fotboll med nedfallna övermogna apelsiner i en park och beundra den speciella spanska arkitekturen som jag hade sett liknande inslag av i Barcelona, där statyer och byggnader är gjorda av någon slags färgglad mosaik. Vi tog för vana att ta en liten siesta mitt på dagen, eftersom vi befann oss i Spanien så var vi tvungna att anpassa oss till den lokala kulturen. Därefter var det dags att ge sig ut i den ljumma spanska kvällen och leta på den bästa tapasbaren, och vi hittade en dit vi återkom med jämna mellanrum för

att prova på de olika delikatesser som serverades där. Det var högljutt och trångt såsom sig bör i Spanien. Vi provade det mesta som bjöds i menyn för varje liten tapasrätt kostade bara någon euro och för varje tapasrätt man beställde gjorde kyparen ett streck med kritan vid baren där man stod. Det enda vi inte provade var tjurtestiklarna. Det hela sköljdes självfallet ner med några cervezas och även en o annan sangria slank ned, innan vi styrde kosan mot en irländsk pub dit vi också återkom ett antal gånger och blev bekanta med de olika personerna som jobbade i baren där, bland annat med en skum egyptier som

bott i Paris, men som gav oss en hel del gratisdrinkar för att vi kunde snacka franska, framförallt en mycket god honungslikör eller liknande som smakade som

godis. 

Dag 2 vaknade vi relativt utvilade för att göra en grundligare undersökning av vad Sevilla hade att erbjuda. Alltid lika härligt att vakna till en blå himmel och man kan sitta utomhus på något litet café och äta frukost. Sådant är man inte bortskämd med på dessa nordliga breddgrader. Vi hyrde en rolig cykel som var som en liten bil och som man kunde cykla omkring med i en stor park. Vi provade även på lite offoradkörning utanför de anlagda asfaltsvägarna. Eftersom Andalusien är känt för tjurfäktning, så finns i Sevilla en stor och vacker tjurfäktningsarena. Själv är jag emot detta idiotiska påfund, men vi gick in och

tittade på hur arenan såg ut. När vi hyrde bil och åkte runt i Andalusien såg man de svarta tjurarna överallt, och det sades att de levde ett mycket gott liv, i stil med tjuren Ferdinand, innan de till slut möter sitt öde då de får hjärtat genomborrat av matadorens lans. Hur det kan vara ett nöje att se på när en tjur plågas till döds kan jag inte förstå, och under en och samma tjurfäktning sker det inte bara en fight utan fyra stycken efter varandra, och det sjuka

är att matadorerna blir hyllade som popstjärnor, även om detta fenomen verkar vara än större i Syd/Centralamerika än i Spanien. Barbariska spanjorer! På vissa håll i Spanien har ju dock detta fenomen förbjudits, bland annat i Katalonien om jag inte minns fel, så kanske är en bättring på väg. Därefter var det dags för en liten siesta innan det var dags för party på kvällen, men först ett besök på vår lokala tapasbar där vi redan kände oss som stammisar. Vi började kvällen på en bar där det fanns öl från i stort sett alla världens hörn, ett riktigt Mecka för en ölälskare. Vi provade på några olika ölsorter innan vi drog vidare till den irländska puben igen och fortsatte med lite honungsdricka och cervezas. Vi hittade en snubbe från Nordirland som vi snackade en hel del med och han jobbade som engelsklärare för British Council i Sevilla. Det lät som ett rätt soft och trevligt jobb. Vi hittade även två danskor, som jag försökte förstå vad de sa, vilket inte var så enkelt alla gånger. Efter några timmar på den irländska puben gick vi i samlad trupp vidare till en spansk nattklubb som sades vara bra, vilket väl kunde diskuteras, men efter ett tag fick vi nog men då dök en kanadensiska (med estländskt påbrå) upp och började snacka med oss och Julian nappade, men jag var för trött och seg så jag gick hem och sov, för att några timmar senare bli väckt av en hyfsat dragen Julian.

Följande morgon skulle vi upp relativt tidigt för vi hade en tant från hyrbilsfirman som väntade på oss i receptionen. Vi hyrde en Renault Clio under 3 dagar för att upptäcka lite mer av vad Andalusien hade att bjuda på. Vårt mål för dagen var att komma till Granada, där det berömda Alhambra, ett stort palats, ligger, som även är upptaget på UNESCO:s världsarvslista. Innan vi åkte till Granada tog vi en sväng till Sierra Nevada som är en skidort och där det åktes skidor, trots att det bara någon halvtimmes bilfärd därifrån var varmt och skönt väder. Där uppe stannade vi inte länge för vi var inte direkt rustade för vinterväder och kände oss lite felplacerade i jeans o t-shirt bland alla skidåkare. Vi åkta tillbaka ner till Granada där vi letade på ett vandrarhem att sova på, och vi provade på tapasen i Granada innan vi drog omkring på olika barer innan vi provade på en på tok för jobbig spansk nattklubb där volymen var så hög att man omöjligen kunde höra vad någon sa. Vi kom i säng i relativt god tid, efter att vi provat på en spansk kebab.

Dag 4 var vi uppe med tuppen, vilket var nödvändigt för att kunna få någon av det begränsade antalet biljetter som såldes till Alhambra varje dag. För att nå Alhambra krävdes en lagom jobbig promenad från Granada och upp på det berg där Alhambra låg. På vägen upp dit stötte vi ihop med en skum snubbe som började prata trevligt med oss, och intet ont anande svarade vi så gott vi kunde på lite spanska, och Julian försökte med italienska. Så utan någon förvarning drog han fram en skoputsarlåda och började putsa febrilt på våra skor. Jaha tänkte vi.. okej vi kan väl ge honom en euro eller två då när han var färdig. Men det

dög inte, utan han skulle ha 12-13 euros sa han, och blev närapå agressiv när vi sa att det var för mycket. Så det slutade med att vi gav aset vad han ville ha för sina 2 minuters skoputsning. Antar att han gör rätt bra affärer där med alla tusentals turister som är på väg upp till Alhambra dagligen. Alhambra är alltså ett stort palats som byggdes från 1250-talet till 1300-talets slut och är en unikt bevarad byggnad inom västlig islamisk arkitektur. Vid Alhambra finns även berömda trädgårdar som är en av de äldsta bevarade trädgårdarna i Europa. Palatsets rum är ornamenterade och besmyckade med vacker och mönsterrik

dekor i kakel och trä. Alltå ett ställe man bör ha sett om man är i Andalusien. Vi spenderade någon timme där och jag lyckades med konststycket att glömma min o Julians necessär som jag bar i en plastkassa på något ställe i Alhambra. Efter Alhambra bar det av till pärlan (Renault Clion) igen för vidare färd mot spanska solkusten, som vi självfallet var tvungna att få en glimt utav. Eftersom vi hade tänkt vara tillbaka i Sevilla igen samma kväll så blev det gasen i botten och vi skippade Malaga, Marbella och alla andra turstorter längs vägen. Istället hade vi siktet inställt på Gibraltar, som visade sig vara ett ganska coolt ställe. Ganska underligt att detta pyttelilla område tillhör England och är fullt av engelsktalande människor, så långt söderut man kan komma i Spanien, och sista utposten mot Afrika och Marocko som man vid klart väder kan se på andra sidan sundet. Efter passkontroll begav vi oss upp på den klippa runt vilken hela Gibraltar är byggt. Där uppe finns det massvis av tama apor. Överallt är de, och det dunsade till på biltaket en gång, då det visade sig vara en apa som hoppat ner på bilen. De flesta aporna verkar snälla och vill bli matade av alla turister, men några av dem visade tänderna, så vi vågade inte gå alltför nära, även om vissa lyfte upp dem o lät dem krypa omkring på kroppen. Där uppe hade man en perfekt utsikt över sydspanien och Gibraltar. Vi besökte även en grotta med massa stalagmiter och stalaktiter. Efter Gibraltar bar det av "hem" till Sevilla igen där vi checkade in på samma vandrarhem som vi bott på tidigare. Vi hängde i en bar och försökte konversera med en lustig spansk jätte vid namn Alberto, och några amerikanskor innan vi drog vidare. Eftersom Julian fått ett sms från kanadensiskan så beslöt vi oss för att träffa henne och ta oss några sangrias med henne o hennes amerikanska polare, så vi hängde med dom på någon Flamencobar några timmar innan vi drog oss tillbaka till vandrarhemmet igen. Dock dansade vi ingen flamenco, men det är ganska flashigt att se på när spanjorer som kan dansa utför detta konststycke.

Dag 5 så började vi dagen med att äta lite lyxtapas. Vi gick till ett ställe där tapasen hade vunnit diverse olika tapaspriser, och efter att ha ätit dessa så förstod vi varför, det smakade utsökt, men kostade oxå en hel del. Efter det funderade vi på vart vi skulle åka och efter att vi fått diverse råd från snubbarna på vandrarhemmet så beslöt vi oss för att ta en sväng mot Atlantkusten, riktning Portugal. Hade vi haft någon dag till så hade vi gärna provat på

Portugal också eller kanske tagit färjan över till Marocko, men det fick sparas till en annan gång nu, även om vi var väldigt sugna. Vi började med att åka till en lustig liten stad som hette El Rocio och där allting var precis som man kan anta att det var i vilda västern. Det var hästar med vagnar, salooner och gatorna var av sand. Man bara väntade på att Clint Eastwood skulle komma med revolvern dragen bakom något hörn. Det var lite oväntat att hitta en sådan stad i sydspanien. Vi fortsatte mot kusten och kom fram till ett ställe där vi efter en liten promenad över några sanddyner kom fram till en lååång strand och

Atlantens böljande blå. Det var inte speciellt mycket folk på stranden eftersom det var vinter, och få badare, men jag doppade tårna i Atlanten åtminstone. Sista kvällen tog vi det ganska lugnt och vi var rätt trötta efter 5 intensiva dagar och dagen därpå så var det dags att flyga tillbaka till kalla Paris igen. Viva Espana! 

Bilder från resan